Fighten är över!

Det finns inga växter som jag behandlar så brutalt som Afrikas blå lilja, Agapanthus. Och nu var det dags igen; att hugga, såga och bända. Det är ett tungt jobb att dela på Afrikas blå när det blivit för trångt i krukan. (Pst! Gå inte på myten att den trivs när det är trångt! Den får i stället stå ut med det eftersom rotmassan växer fort.) Jag planterar om ungefär vart tredje år och då är det en fight!

Jag har två sorter – utan namn. Den ena vissnar ner helt under vintern, den andra behåller lite grönska om den får några droppar vatten. Varje vår får krukorna komma ut rätt tidigt ur det mörka och svala skymslet och sätter full fart i ljus och värme. Vid omplanteringen tillsätter jag kogödsel och Epsomsalt i bra planteringsjord och åren därefter lite hönsgödsel, Epsom och ibland benmjöl. Inga mängder. Bevattnas då och då med Blomstra, men för det mesta glömmer jag det. Blommar mycket och länge. De här två sorterna har jag haft i över 30 år och kan inte tänka mig att vara utan dem. Buketterna skulle bli så mycket fattigare.

Afrikas blå och liljor är bland det vackraste jag vet.

Växter på resa

Packningen var det inget fel på. Lite reströtta fick växterna komma ut ur lådan efter 5 dygn. ‘Conte de Brazza’ och ‘Duchesse de Parma’ blir Norrvikenbor.

Att näthandla växter inom EU, behöver inte vara svårare eller ge sämre resultat än att köpa dem via en webbshop i Sverige. De flesta växter klarar att vara nerpackade uppåt en vecka. Även om de ser tilltuffsade ut vid framkomsten hämtar de sig snart. Självklart kan man råka ut för dålig kvalitet men det har inget att göra med, geografiskt sett, varifrån växterna kommer.  Det gäller att slipa på skoltyskan nu när marknaden i Storbritannien blivit så knepig. Man kan också roa sig med Google-översättning…

Nyss landade ett paket från tyska Rühlemann’s med högt åtrådda parmavioler och lite annat. Det är en stor och välsedd firma som säljer krydd- och doftplantor (kraeuter und duftpflanzen). Växterna har rest under fem dagar och är naturligtvis lite ”skrynkliga” efter att ha varit paketerade under så lång tid. Men individuellt insvepta i papper och bäddade i träull gick det ingen större nöd på dem. Fin storlek på plantorna. Nu är alla planterade i vanliga plastkrukor för att få en återhämtningstid.

Äntligen får några parmavioler växa i min trädgård – förmodligen i krukor eftersom de inte har samma tålighet mot kyla som luktvioler. Nu är de mina: Vita ’Conte de Brazza’ (greven av Brazza), och lavendelblå ’Duchesse de Parma’ (hertiginna av Parma). Fint ska det va! Vetenskapligt heter de Viola alba subsp. dehnhardtii och inte Viola odorata, som man ofta ser. Undrar om den vita är tillägnad den franskitalienske greven Pierre Savorgnan de Brazza, som var upptäcktsresande och utforskade stora delar av Centralafrika. Han grundlade Brazzaville, huvustaden i republiken Kongo. Den greven levde i alla fall under en period när parmaviolerna var som mest populära – vid det förra sekelskiftet. Men violen har (har haft) ett annat namn, ’Swanley White’, som många försäljare använder.

’Conte de Brazza’ dateras till 1883. Parmavioler odlades i mängder som snittblommor (Eliza i My Fair Lady sålde ju violbuketter) och inte minst till corsager (bröstbuketter). Den här sorten har längre blomstjälkar än de vanliga luktviolerna så det är betydligt lättare att göra buketter. Med tanke på den starka ”parmadoften” måste man ha gått i ett ständigt doftmoln.

’Duchesse de Parma’ anses ha dykt upp under 1870-talet. Förmodligen kommer namnet från den österrikiska kejsardottern Marie Louise, Napoleon Bonaparte´s andra hustru. Äktenskapet var en politisk fint av Napoleon. När han ganska snart efter giftermålet skickades till Elba lämnade Marie Louise Paris och fick titeln hertiginna av Parma. Hon älskade violer och doften. Hon tubbade munkarna på klostret Annunziata i Florens att göra en violparfym för hennes räkning. Det berättas att violer pryder hennes grav i Wien. Hon blev mer känd som violälskare än som Bonaparte´s hustru. Så kan det gå.

FUNKIORNA INGA TRÅKMÅNSAR

‘Little Mouse Ears’ är en förtjusande minifunkia och utmärkt i kruka. Här har den sällskap av murrevan, som har tagit sig friheten att på egen risk poppa upp i krukan.

Funkiorna har delvis redan flyttat in i min sturiga trädgård. Dels planterade i jord och dels i krukor. Förmodlingen flyttat jag alla till krukor – jag vet nästan ingen annan perenn som passar så bra i krukans begränsade värld som funkiorna. Dels har man koll på sniglar och annat oknytt, som perforerar bladen. Dels får de nog ett bättre omhändertagande och mer näring, de blir praktfulla. Blomningen tar också för sig på ett annat och livligt sätt.

Och den som påstår att alla funkiablommor är intetsägande har inte tittat så noga. Flera sorter skjutet upp explosiva knoppkuddar som brister till knipen av långhalsade blommor. Eftersom de slår ut efterhand är det idé att ta bort de överblommade för fräschhetens skull.

Vinterförvaring av krukodlade funkior är inte så kinkig. Jag samlar ihop dem under hösten och ställer på en vindskyddad plats. Skämmer inte bort dem alls. Men man ska tänka på att de är slow starters om våren. Krafsa inte runt i krukorna! Då kan du skada de delikata knopparna. Jo, de är ätliga och många jämför dem med sparris. Själv har jag ännu inte kapat några knoppar. Jag är alltför sugen på att få se de fantastiska bladen slå ut.