Författare: UllaH

I min pyttelilla trädgården finns till och med en slänt. Nåja, det är någon meter som lutar i alla fall. Skuggan härskar här under större delen av året. Och den är ännu precis lika lerig som allt annat utanför fönstren. Här måste grävas och bättras med grus, barkmull, kompost och snart sagt allt man kan få tag i som luckrar jorden.
Men just där, på den lilla slänten, ska stjärnorna lysa i sommarnattens dunkel. Stjärnor från myskmadra och ramslök, båda användbara på sitt sätt. Jag hör vad du säger: Haha, ramslök i en lerslänt. Denna lundens lilla skönhet vill ha det mulligare än de flesta. Jovisst, men jag har odlat ramslök under olika förhållanden tidigare, till och med i lera och torka, och jag upplever den som ganska tolerant. Ognällig. I stället för den levande skuggan från lundens träd tänker jag mig några see through-plantor, som den populära jätteverbenan, en blomstersky på andra våningen.
Jag har näst intill nojigt gått in för att planera in växter som är till nytta på något sätt. Ramslökens plus vet väl alla. Godis i köket.
Blundar man ståendes i den kumaridoftande myskmadrans matta förflyttas man, åtminstone om man har några år på nacken, till barndomens slåtterängar – en doft inget livets gång lyckas ta kål på. Så ljuvlig. Det är också kumarinet som smakar i drycken majvin, ett par kvistar myskmadra i en flaska vitt, tyskt vin. Inget man vräker i sig för då blir kumarin farligt. Ämnet finns även i kanel, blåbär, endive och grönt te. En bukett myskmadra i en vas utan vatten omfamnar hela rummet med en underbar sommardoft.
Jättverbenana får ses som enbart flärd i rabatten. Om man vintersår den nu – ut i låda i skuggan, gärna med snö över – har man ett stort gäng fina, friska plantor till sommaren.

(Inom parentes: den vanliga kassiakanelen har betydligt högre kumarinhalt än den dyrare ceylonkanelen, Cinnamomum zeylanicum. Är man storkonsument så tackar levern för att man tar den vetskapen på allvar. Källa: Finska Livsmedelsverket)

Nej, jag har inte brakat ihop i sorg över längtan till min gamla trädgård. Inte alls. Men det har inte blivit mycket gjort i den nya. Skyller på vädret. Eller roligare att stöka inne där vi verkligen börjar få ordning. Men ändå – något har vi i alla fall gjort
Alla buskar är borta. Den stora stubben är fräst. Det blev välkommet flis till rabatter. Kvar är det yviga gräset och lerjorden. Leran är så styv att man nog kan ta en klutt och direkt dreja en kruka.
Maken har byggt en odlingslåda. Den är laddad med jord, kompost och gräsklipp och några ensamma vitlöksklyftor. Nedanför, kallat dalen, har jag börjat anlägga en skuggrabatt för funkia, löjtnantshjärtan, bronsrodgersia och lite annat skuggtåligt. På väggen blir det så småningom klematis. Plommonträdet är planerat men inte planterat. Likaså persikan – eller kanske aprikosen. Och fikon tänker jag testa ute på varmaste platsen.
Jo, jag har satt en del lökar också. Jag är väl medveten att jag nog får flytta dem när trädgården ska göras färdig. Men jag kunde inte låta bli.
I vår startar det stora jobbet – när vi fått det glasade uterummet byggt. Då blir det att gå i närkamp med lerjorden, blanda i mull, sand, gödsel och snart sagt allt jag kan hitta som lättar upp.
Först ska det bli spännande att fixa jul i nya huset.