Tre favvos just nu: Shuggie Bain Om den skotske pojkens uppväxt i nattsvarta, men stundtals ändå hoppfulla, bilder. Booker-pristagaren Douglas Stuart skriver som en gud. Inte ens när man ulkar som värst missar man bokstävernas melodi. LÄS! Kvinnor jag tänker på om natten Roligt grepp hon hittat, Mia Kankimäki. Säger inte mer men rekommenderas. Svamparnas planet Det är alltid kul att få dra på litterära stövlar och traska in i en nästan okänd värld. Spännande och kunskapande. Nu vet jag mycket jag inte visste.
Och däremellan kommer påska höll jag på att säga. Menar Ulf Lundells Vardagar. VAD är det egentligen som gör att man med samma längtan plöjer den femte Vardagar och i mitten av boken börjar ängslas över att den snart är slut. Vad?
Ja, det kan man verkligen säga. All lök har jag odlat på 0,8 kvm. Vitlöken sattes i vanlig ordning i slutet av oktober i höstas. De övriga är blandad sättlök, alla utslängda på minsta möjliga utrymme. Jag har tagit en del gula lökar tidigare och någon vitlök. Resten ser du på de två brickorna. Det går fint att tränga ihop lök till max, men man måste förstås ge extra näring, hålla koll på ohyra och vattna sådana här somrar. Planteringen av sättlöken går till så att jag gräver bort ett lager jord, slänger ut lökarna och täcker med jord. Som tur är vet löken själv vad som är upp och vad som är ner. Börjar konsumera rätt tidigt och då blir det ju lite mer plats för de som är kvar.
Det finns inga växter som jag behandlar så brutalt som Afrikas blå lilja, Agapanthus. Och nu var det dags igen; att hugga, såga och bända. Det är ett tungt jobb att dela på Afrikas blå när det blivit för trångt i krukan. (Pst! Gå inte på myten att den trivs när det är trångt! Den får i stället stå ut med det eftersom rotmassan växer fort.) Jag planterar om ungefär vart tredje år och då är det en fight!
Jag har två sorter – utan namn. Den ena vissnar ner helt under vintern, den andra behåller lite grönska om den får några droppar vatten. Varje vår får krukorna komma ut rätt tidigt ur det mörka och svala skymslet och sätter full fart i ljus och värme. Vid omplanteringen tillsätter jag kogödsel och Epsomsalt i bra planteringsjord och åren därefter lite hönsgödsel, Epsom och ibland benmjöl. Inga mängder. Bevattnas då och då med Blomstra, men för det mesta glömmer jag det. Blommar mycket och länge. De här två sorterna har jag haft i över 30 år och kan inte tänka mig att vara utan dem. Buketterna skulle bli så mycket fattigare.
Afrikas blå och liljor är bland det vackraste jag vet.
Packningen var det inget fel på. Lite reströtta fick växterna komma ut ur lådan efter 5 dygn. ‘Conte de Brazza’ och ‘Duchesse de Parma’ blir Norrvikenbor.
Att näthandla växter inom EU, behöver inte vara svårare eller ge sämre resultat än att köpa dem via en webbshop i Sverige. De flesta växter klarar att vara nerpackade uppåt en vecka. Även om de ser tilltuffsade ut vid framkomsten hämtar de sig snart. Självklart kan man råka ut för dålig kvalitet men det har inget att göra med, geografiskt sett, varifrån växterna kommer. Det gäller att slipa på skoltyskan nu när marknaden i Storbritannien blivit så knepig. Man kan också roa sig med Google-översättning…
Nyss landade ett paket från tyska Rühlemann’s med högt åtrådda parmavioler och lite annat. Det är en stor och välsedd firma som säljer krydd- och doftplantor (kraeuter und duftpflanzen). Växterna har rest under fem dagar och är naturligtvis lite ”skrynkliga” efter att ha varit paketerade under så lång tid. Men individuellt insvepta i papper och bäddade i träull gick det ingen större nöd på dem. Fin storlek på plantorna. Nu är alla planterade i vanliga plastkrukor för att få en återhämtningstid.
Äntligen får några parmavioler växa i min trädgård – förmodligen i krukor eftersom de inte har samma tålighet mot kyla som luktvioler. Nu är de mina: Vita ’Conte de Brazza’ (greven av Brazza), och lavendelblå ’Duchesse de Parma’ (hertiginna av Parma). Fint ska det va! Vetenskapligt heter de Viola alba subsp. dehnhardtii och inte Viola odorata, som man ofta ser. Undrar om den vita är tillägnad den franskitalienske greven Pierre Savorgnan de Brazza, som var upptäcktsresande och utforskade stora delar av Centralafrika. Han grundlade Brazzaville, huvustaden i republiken Kongo. Den greven levde i alla fall under en period när parmaviolerna var som mest populära – vid det förra sekelskiftet. Men violen har (har haft) ett annat namn, ’Swanley White’, som många försäljare använder.
’Conte de Brazza’ dateras till 1883. Parmavioler odlades i mängder som snittblommor (Eliza i My Fair Lady sålde ju violbuketter) och inte minst till corsager (bröstbuketter). Den här sorten har längre blomstjälkar än de vanliga luktviolerna så det är betydligt lättare att göra buketter. Med tanke på den starka ”parmadoften” måste man ha gått i ett ständigt doftmoln.
’Duchesse de Parma’ anses ha dykt upp under 1870-talet. Förmodligen kommer namnet från den österrikiska kejsardottern Marie Louise, Napoleon Bonaparte´s andra hustru. Äktenskapet var en politisk fint av Napoleon. När han ganska snart efter giftermålet skickades till Elba lämnade Marie Louise Paris och fick titeln hertiginna av Parma. Hon älskade violer och doften. Hon tubbade munkarna på klostret Annunziata i Florens att göra en violparfym för hennes räkning. Det berättas att violer pryder hennes grav i Wien. Hon blev mer känd som violälskare än som Bonaparte´s hustru. Så kan det gå.
Smalaxtillandsian, Tillandsia durati, klänger som en bläckfisk runt en gren. Den långa stängel slutar i en liten blåviolett blomma, som doftar starkt. Det ser ut att bli fler. Vattenbad (2 liter) med några droppar Blomstra är enda skötseln.
MEN… Man säger att luftväxten når sin peak vid blomningen. Sedan går det bara utför. Inför döden bjuder de ändå på småplantor, som för livet vidare. Men då är det svårt att förstå att T. durati kan bli meterhög. Blir spännande det här.
