Full fart på Mini-Mulle!

Förra året köpte jag dvärgmullbäret Morus rotundiloba ‘Mojo Berry’. Den första plantan som kom var död. Nästa också! Men den tredje levde. Den stoppade jag in i ett ouppvärmt garage över vintern. Plockades fram i slutet av februari  och står nu i glasrummet i väntan på att den här sega våren ska ge lite värme. Mulle har blommat hejdlöst (lustiga blommor!) och har nu en enorm massa fruktämnen. En del börjar rodna, men är små. Förmodligen borde jag gallra, men har inte kommit mig för. Är överraskad av fertiliteten. Väntar med spänning på att få smaka bären.

Hur ska det gå här då?

2022 års tomater

Årets tomater är på väg. Jag har räknat ut att jag egentligen har plats för bara nio plantor. Därför har jag sått 25 stycken!!! Men 12 har jag gett bort. Resten ska jag nog klara. Så här ser valet ut:

’Stripes of Yore’ därför att den är så vacker i färgskiftningarna. Kommer i rakt nedstigande led från ’Indigo Rose’.
Så här skriver man i norska Tomatprat:
”For en TOMAT! Ikke bare er den uvirkelig vakker å se på – den smaker også utrolig godt! Den er mild og samtidig har den flott balanse mellom sødme og syre. Et hint av krydder og litt plomme. Nydelig på ristet brød med mozarella, basillikum og nykværnet salt og pepper! Denne tomaten må spises frisk på grunn av sin deilige smak.Dessuten er fruktene vakre gjennom alle stadier av modningsprosessen! Ekstra poeng for tidlig modning.
Dette er en ”Snakkis” blant tomatelskere! En ”må ha” tomat.”

’Borsalina’ för att den liknar favoriten ’Canestrino’. En ribbad och köttig Coeur de Boeuf, som man säger i Frankrike, Oxheart i England. En skiva räcker för att mackan ska nå nya smakhöjder.

’Golden Cherry’, gul förstås, odlar jag alltid. Jättegod, produktiv och ger tomater långt in på sensommaren. Tyvärr en F1-hybrid, så jag tar inga frön av egna tomater.

’Sheboygan’ hade lettiska emigranter med sig till Wisconsin i början av 1900-talet.Tomaten har uppskattats och spridits i det nya landet. Jättebra i matlagningen. Sådana tomater vill jag ha mycket av.

’Golden Current’ provar jag i år. Annars är jag inte så mycket för vinbärstomater – de är pyttesmå – men kan kanske vara kul.

’Canestrino’ kan jag inte vara utan. Så bra att både äta direkt och att frysa in för kommande tider. Hamnar ofta på bruschettan och då både doftar och smakar det högsommar. Bara ett snabbdrissel av olivolja och salt plus rivna basilikablad behövs för att himmelriket ska vara nära.

’Piennolo del Vesuvio’ (röd) och ’Vesuvio Giallo’ (gul) är två kämpar från vulkansluttningen. Många säger att den aldrig kan smaka som den ska utan lavajorden men det struntar jag i. Båda smakar tillräckligt bra för mig och jag är rätt kräsen. Rätt små tomater med pip. Håller länge om man vill vinterlagra. Framför allt: goda!

’Alice´s Dream’ är verkligen en dröm, både till utseende och smak. Gul, orange, brun, röd… Som biff, dock liten biff, tar den tid på sig, men jag mumsar på de snabbare medan jag väntar.

Även om jag inte är så förtjust i att odla busktomater (tar för stor plats av marken i mina lilla trädgård) har jag ändå sått tre sorter! ’Geranium Kiss’ kunde jag inte låta bli för att den är vacker och ger tomater som är lite störe än körsbär. ’Vilma’ och ’Maskotka’ åkte med av bara farten. Både har växtkraft och ger tonmater tidigt. Jag gråter inte om jag gör mig av med plantorna tidigt.

Läsning just nu

På pytteliten yta

Ja, det kan man verkligen säga. All lök har jag odlat på 0,8 kvm. Vitlöken sattes i vanlig ordning i slutet av oktober i höstas. De övriga är blandad sättlök, alla utslängda på minsta möjliga utrymme. Jag har tagit en del gula lökar tidigare och någon vitlök. Resten ser du på de två brickorna. Det går fint att tränga ihop lök till max, men man måste förstås ge extra näring, hålla koll på ohyra och vattna sådana här somrar.
Planteringen av sättlöken går till så att jag gräver bort ett lager jord, slänger ut lökarna och täcker med jord. Som tur är vet löken själv vad som är upp och vad som är ner. Börjar konsumera rätt tidigt och då blir det ju lite mer plats för de som är kvar.

Fighten är över!

Det finns inga växter som jag behandlar så brutalt som Afrikas blå lilja, Agapanthus. Och nu var det dags igen; att hugga, såga och bända. Det är ett tungt jobb att dela på Afrikas blå när det blivit för trångt i krukan. (Pst! Gå inte på myten att den trivs när det är trångt! Den får i stället stå ut med det eftersom rotmassan växer fort.) Jag planterar om ungefär vart tredje år och då är det en fight!

Jag har två sorter – utan namn. Den ena vissnar ner helt under vintern, den andra behåller lite grönska om den får några droppar vatten. Varje vår får krukorna komma ut rätt tidigt ur det mörka och svala skymslet och sätter full fart i ljus och värme. Vid omplanteringen tillsätter jag kogödsel och Epsomsalt i bra planteringsjord och åren därefter lite hönsgödsel, Epsom och ibland benmjöl. Inga mängder. Bevattnas då och då med Blomstra, men för det mesta glömmer jag det. Blommar mycket och länge. De här två sorterna har jag haft i över 30 år och kan inte tänka mig att vara utan dem. Buketterna skulle bli så mycket fattigare.

Afrikas blå och liljor är bland det vackraste jag vet.