En sak är troligen säker. Den lilla styvmorsviolen Viola tricolor är urmodern till dagens alla penséer. Sedan är det rena rövarkulan. Gränserna mellan vad som är minipenséer, penséer och violer är suddiga. För att göra det lite lättare för oss kallar vi de små violer och de lite större minipenséer. Eller violer. Ja, du ser…

Egentligen spelar det ingen roll när kärleken är stor och stark. Snön har inte hunnit smälta förrän de första står i kruka och hukar sig när frostnätterna blir svåra. De klarar en hel del kyla, men inte hur mycket som helst.

Under säsong kan du passa på att göra ett roligt experiment. Köp olika penséer och violer och plantera dem här och var i trädgården. Lär dig hur småplantorna ser ut så att du inte rensar bort dem. Om inte förr så nästa år har du en brokig samling av självsådda plantor där du ibland kan känna igen karaktäristiska drag från en speciell sort, ibland inte. En del blir stora, andra små. Och vad som då är violer eller penséer är omöjligt att säga. Krävs nog DNA-test för det och det är att gå lite väl långt.

Gillar du att göra buketter är violerna oumbärliga. Här finns en mängd blå nyanser från violett till himmelsblått som annars kan vara svåra att hitta. Det behövs sannerligen inte många för att sätta krut till buketten. Dessutom doftar de flesta. Det vackraste av allt är nog i alla fall en liten Eliza-bukett (du vet violförsäljerskan i My Fair Lady) med luktvioler omknuten med ett sidenband. Varför,  varför säljs inte sådana längre?

Hemma hos mig är den tidiga våren fylld av luktviolens doft. De allra första kommer i sluttningen där solen gassar mest. Sedan alla tusentals i gräsmattan, som på något förunderligt vis klarat sig undan gräsklipparens tuggande käftar. Då får jag vårfnatt! Gräver upp plantor och sätter i krukor, plockar buketter och njuter.

Luktviolen V. odorata är för mig den förnämsta i hela den stora släkten. Så betagande. Det var en av de första blommorna som odlades kommersiellt, redan 400 år före Kristus i Aten. Klart att man då blir nyfiken på sorterna. Den vita ’Alba’, gråblå, spräckliga ’Wismar’, rosa ’Rote Ungarin’ och klassiker som blå ’The Czar’ med omkring 100 år på nacken och röda ’Rouge d´Anjou’ för att bara nämna några.

Blomningen är som intensivast under tidig vår. Men det är inte ovanligt att luktviolen också kommer med en mindre höstblomning om vädret är gott. Bladverket hos luktviolen kan bli ganska stort och störst hos de ”nya” sorterna.Plantorna kan delas om du behöver fler. Man kan vara så brutal att man river upp en ranka och planterar den i en egen liten kruka tills den rotat sig ordentligt för vidare färd ut i rabatten.

Purpurviolen V. adunca (för många fortfarande V. labradorica)  är inte bara ljuvlig när den blommar utan har ett förtjusande bladverk som passar väl till marktäckare under höga perenner. Den sprider sig med frön och rankor. Det är en riktig tuffing som till och med klarar sig på Grönland. Naturligt lever den i fuktig skogsmark och tycker inte om varmare klimat. När plantorna sätts för torrt blir de snart hängiga. Förökas genom delning, avläggare med revor eller sådd.

Prärieviolen Viola pedatifida, som inte har något svenskt namn men kallas så i sina hemtrakterna i  USA,  står däremot ut med torka. Den växer på prärien bland sand och sten och det kan man försöka efterlikna här. Den hör till en liten skara violer som har flikiga blad. Den är perenn och härdig men det skadar inte att den får sätta ner fötterna mellan varma och goa stenar. Förökar sig på egen hand med frön och kan snart täcka en större yta om man så önskar. Prärieviolen hör till en grupp bland violerna som slutar blomma under sommaren  när nätterna blir ljusare. De är alltså beroende av nattens längd. Du kan hjälpa till genom att tolv timmar om dygnet lägga en kartong över plantan.

Fjärilsviolen V. sororia  är absolut värda att odla. Att den tål skiftande förhållanden förstår man om man vet att den finns naturligt från Kanada till Mexiko. De sprider sig inte med utlöpare men väl med frön. Sorten ’Freckles’ är väl den mest spektakulära hybriden med sina blå fräknar på vit botten. En riktig sötnos. ’Albiflora’, den vita, är förnämare till utseendet och i mitt tycke underskön i sin kritvita renhet.

Murgrönsviolen Viola hederacea är en främmande fågel i det här sammanhanget. Den kommer från Tasmanien och Australien och skräms till döds av en svensk vinter. Men den är bedårande söt och numera så pass vanlig i handeln att vi kan unna oss några plantor över sommaren. Plantera dem i en hög kruka eller i en ampel. Rankorna faller utmed sidorna och blommar hela vägen ner. Det är verkligen vackert.

En stor grupp, som översvämmar handelsträdgårdarna om våren är bukettviolerna (ofta också med det svenska namnet hornviol) Viola cornuta. Här finns det massor av sorter i sprakande färger att välja bland. Några exempel:
’Molly Sanderson’, svart som natten
‘Ulla Läck’, liknar mörk blåviolett sammet
’Rebecca’, läcker med blå strimmor på det vita och stark doft
’Columbine’, också strimmig men i blått och lila
’Blue Perfection’, blå som en sommarhimmel
’Cornetto’ mycket elegant vit sort
‘Angel Tiger Eye’, gul med tigerstrimmor
’Yellow Princess’, guldgul med lite vitt
Den  lustiga i gruppen är ’Jackanapes’ introducerad av trädgårdsdesignern Getrude Jekyll och döpt efter hennes sällskapsapa. Violen och apan var så lika, tyckte hon.

En del i Cornuta-gruppen skiljer ut sig inte bara genom färgen utan också till formen. ’Rebecca’ t ex, står käpprak i ryggen och bildar en sammanhängande grupp. Andra faller ut och blommar längst bort på en lång ranka. När den stora blomningen tycks över är det klokt att klippa av ruggen så kommer snart en ny blomning. Många håller sedan igång tills frosten stoppar blomdansen. Helt enkelt underbara för buketter.

Härdigheten varierar. Ibland är det sådana vintrar som bukettvioler inte gillar och då är utslagningen stor. Andra vintrar går det bättre. Men de flesta självsår sig och sedan är det bara att vänta och se vad det blir för färger och mönster.

Trädgårdsmästarbarn från förr minns när de tvingades ut i landen om hösten för att med frusna fingrar sticka (plantera) violer.  Du kan alltså ta sticklingar och de ska knipsas av under en nod för att slå rot.

Ett annat stort gäng är Tricolor-gruppen, brokviolerna. V. tricolor är ju själva urmodern, styvmorsviolen, som får sammetslika och större blommor om den odlas på kulturmark. Så har skett i Sverige ända sen 1600-talet. I Tricolor-gruppen finns  kända hybrider som ’Helen Mount’, riktigt trefärgad. De är kortlivade perenner och kan snabbt försvinna. Försvinna är kanske inte ordet – de lämnar en rik mängd frö efter sig så man märker knappt att de försvann. Men delning av plantan är ingen större idé.

Det är lätt att falla för frestelsen att samla på violer. En festelse som man inte ska avvisa. Här har jag egentligen bara nämnt ett fåtal av alla som finns. Utbudet av plantor är numera riktigt bra och frön går att hitta över hela världen. Att vandra bland violer är väldigt nyttigt. Dels får ryggen gymnastik, de flesta är små och låga, och dels blir man så glad över att hitta mängder av små oäkta byttingar, som inte liknar några andra. De är bara mina. Hemma hos dig är de bara dina.

SÅDD AV VIOLER

Det är fascinerande att så alla tänkbara arter ur Viola-släkten. Vissa tar lite längre tid än andra. En del behöver frysa, men det är inget större problem med det.

Luktviol V. odorata
Fjärilsviol V. sororia
Brokviol V.tricolor 
Så i små lerkrukor och gräv ner dem i sand i en kallbänk. Fröna behöver kyla för att gro. Det går givetvis också att använda kylskåpet. Skriv datum på en etikett och sätt en plastpåse om krukan. 3-4 veckors kyla brukar vara tillräckligt. Håll koll, det händer att fröna gror där och då ska de ut snabbt till ljuset.

Purpurviol V. adunca
Så i krukor och ställ i kallbänk tidigt om våren.

Prärieviol V. pedatifida
Om du vill förkultiverar prärieviolen så går det bra i rumstemperatur. Fröna gror i mörker, täck sådden med en bit tidningspapper och ta bort det så fort du ser liv i lådan. Det tar mellan 10 och 20 dagar. Det är inte nödvändigt med stratifiering,  köldbehandling, men det kan gå lite fortare om fröna får en kort tids kyla.

Murgrönsviol V. hederacea
Svårt att hitta frön, mycket bättre att köpa en planta. Sedan kan du roa dig med att ta frön från den och försöka.

Bukettviol V. cornuta
Det är bra att starta tidigt, någon gång under januari till april. Jag sår på jordytan och täcker inte, men man kan strö över lite vermiculite. Det är svårt att så glest, det är små frön. Sätt krukorna i ett miniväxthus i rumstemperatur och se till att jorden är fuktig, men inte våt. Ställ sedan småplantorna ljust i ett svalt rum. Undvik direkt sol, den har dödat många violbebisar. När de är stora nog att skiljas åt planterar du dem en och en i vanlig gödslad jord. Har du växthus så kommer de att bli knubbiga och fina i det rika ljuset. Plantera ut sedan frostnätterna dragit sin kos.

SAMLA FRÖ
Det är väl självklart att du också ska samla in frö från de violer/penséer du redan har. Men håll dig framme. Rätt som det är öppnar sig frökapseln och fröna är borta. Sätt en bit tunt tyg eller fiberduk om frökapseln och tejpa ihop när du ser att det börjar bli dags. Dina plantor från egna frön kommer att variera mycket i utseende och det är just det som är roligt.
Det är förstås ännu enklare att låta violerna självså sig. Det enda kruxet är att man bör ta bort överblommat för att få en längre period av blommor. Men man kan ju låta någon enstaka frökapsel sitta kvar och mogna.
När du köper en viol ska du titta noga på krukjorden. Det händer ofta att där finns småplantor från en tidigare självsådd. Det går att ta vara på dem förstås.

EN EGENHET
Hur kommer det sig att man särskilt framåt hösten kan se massor av knoppar hos vissa Viola-arter men det blir inga blommor, bara frön? Jo, många violer är kleistogama. Det vill säga att blommorna öppnar sig inte utan pollinerar sig själva i knoppstadiet. De hoppar alltså över steget att locka pollinerare till blomman. Dessa frön borde vara sortäkta.