Fighten är över!

Det finns inga växter som jag behandlar så brutalt som Afrikas blå lilja, Agapanthus. Och nu var det dags igen; att hugga, såga och bända. Det är ett tungt jobb att dela på Afrikas blå när det blivit för trångt i krukan. (Pst! Gå inte på myten att den trivs när det är trångt! Den får i stället stå ut med det eftersom rotmassan växer fort.) Jag planterar om ungefär vart tredje år och då är det en fight!

Jag har två sorter – utan namn. Den ena vissnar ner helt under vintern, den andra behåller lite grönska om den får några droppar vatten. Varje vår får krukorna komma ut rätt tidigt ur det mörka och svala skymslet och sätter full fart i ljus och värme. Vid omplanteringen tillsätter jag kogödsel och Epsomsalt i bra planteringsjord och åren därefter lite hönsgödsel, Epsom och ibland benmjöl. Inga mängder. Bevattnas då och då med Blomstra, men för det mesta glömmer jag det. Blommar mycket och länge. De här två sorterna har jag haft i över 30 år och kan inte tänka mig att vara utan dem. Buketterna skulle bli så mycket fattigare.

Afrikas blå och liljor är bland det vackraste jag vet.

Första trädet planterat

Egentligen var det meningen att plommonet ‘Viktoria’ skulle ner som första träd i jorden. Men jag missade de fleråriga hos Rappne så det får bli till hösten. Då hänger jag på låset. Nu blev det ett litet, rart persikoträd, ‘Saturn’ som blev först. Efter att ha testat både ‘Frost’ och ‘Riga’ i min förra trädgård är det spännande med något nytt. Det här är en platt persika, donut som de ofta kallas. Trädet är bara dryga metern högt men bär ändå fyra persikor. Intressant att se om de mognar. Det sker i så fall i augusti.

Liten blir stor, hoppas jag. Och att mamma-trädet orkar.

Jag har slutat fjäska för luktärterna. Nu åker fröna ner, 10-15 st i stor kruka. Inget tjafs med blötläggning. När plantor är ca 12 cm höga knipsar jag av topparna och de grenar sig. Planterar hela bunten på en gång. Det funkar!