Lackvioler har jag för många år sedan lämnat åt engelsmännen. Där, i Londons alla rabatter under våren, har de färgflirtat med tulpanerna och sett retsamt ljuvliga ut. Men här? Nja, ingen har just haft lust att driva fram dem (även om jag gjort det en gång – då jag tyckte att jag måste göra allt.) Men nu stod de plötsligt i affären och lockade med mystikt härliga färgtoner. Klart att jag inte, eller tvärtom, fixade det. Lackviolen är nu min nya vårdarling.
Klart att jag aldrig överger de ljuvligaste och frilligaste penséerna av alla. Tror att dessa
heter ‘Razzel Dazzel’, men jag blev så bedårad av av den unge mannen som sprang hela jättebutiken runt för min skull (på jakt efter småleca) så jag minns inte riktigt vad som stod på skylten. (Han hittade ingen småleca.)
Nu blommar rosmarinen, underbart! Nyss öste jag rosmarin, vitlök och chili i stora drivor över femtimmars-lammsteken. Så gott. Vi vräkte i oss och lovade att det blir mer återhållsamt framöver. Fast rosmarinen behöver man inte snåla på. Se till att du har ordentlig tillgång av denna gudagåva. (Den är utmärkt att torka.)
Och fikonen, som följde med in i vinterförvaringen, är kvar. Nu, just soldränkta, börjar de växa och nya blad kommer. En växt som jag egentligen inte lärt känna. Men jag knackar på. Hallå – hur vill du har det? Är det bra?
Ulla Hasselmark 