Nog var det våren som susade in i huset när jag köpte en kruka våriris av just den sort som jag inte kan se mig mätt på, ‘Katharine Hodgkin’. Den finns i min trädgård men så länge kan jag inte bärga mig. Namnet kommer från en fru till odlarens trädgårdskompis (och växtsamlare av stora mått) – ett fint sätt att visa sin vänskap. Det var den växtkunnig engelsmannen EB Anderson från Gloucestershire, som 1955 korsade den gula våririsen, Iris winogradowii, med en blekt blå snöiris, Iris histrioides, och fick detta fantastiska resultat. Andersson är borta, men han gav bort så många irisknölar att det nu är möjligt för oss alla att köpa denna högst förtjusande lilla iris till en blygsam slant. Den skjuter upp ur den frusna vårjorden med smala spetsiga blad och tar sig rakt igenom falnade höstlöv och jordklumpar. Och så en dag när vårsolen leende paraderar över valvet, öppnar sig den fantastiska blomman. Och den ger inte upp för elaka nordanvindar och snö i håret. En kalaspingla!
Ulla Hasselmark 