DEN DAGEN VÅREN SPRANG FÖRBI MED SOMMAREN I HÄLARNA

Sillsalladen utanför växthuset går springer från hysterisk vår till lugn sommar. Snart har vinden svept bort den engelska vallmons sista kronblad även om jag motarbetar genom att deddhedda (förlåt, ge mig ett bättre ord!) hela tiden. Rutorna bleknar och aklejorna lämnar. Jag klipper bort blomställningarna på båda dessa så att de inte blir fler. Men ändå lyckas de varje år att prångla in ytterligare några ur tjocka släkten, hur det nu går till.

Myskmadrans stjärnor slocknar men mästerroten har inte tänt sina ännu. Många tar mästerroten för kirskål – fel! Visserligen sprider den sig men ack så långsamt. Nu, efter ca femton år, täcker den en kvadratmeter hos mig. På egen hand. Snart ska den sträcka på sig och flagga med vita flockblommor högt ovan bladmassan. Enligt den Virtuella Floran användes roten förr som medicin mot njursten, frossa, mask, kolik och – fyllerigalenskap. Tänka sig.

Mästerroten, Imperatoria ostruthium, som hos mig heter ‘Daphnis’ och är en brokbladig sort från Frankrike, tycks trivas väl i skuggan under toringoapeln. Plantan innehåller kumarin, men ger inte samma barndomsliga doftsensation (blommande slåtteräng och vetebullar) som myskmadran, men något åt det hållet. Bladen är förtjusande där de umgås med rutans lätta fladderkvistar. Ett och annat slinker med i sommarens buketter, men jag snålar.