Mitt i högsommaren lämnar vi vårt stora hus med den stora trädgården för ett radhus med liten trädgårdplätt. Downsizar, som man säger. När jag berättar det för vänner och bekanta betraktar de mig förfärade och har en aning svårt att få fram orden: ”Men kära du, hur tar du det?”
Ni ska veta att det är bara bra. Jag ser med stora ögon fram emot att få planera en liten trädgård från början. Jag längtar efter ett ljust och enkelt litet hus, där allt just nu byts ut och inte ska kräva särskilt mycket av oss. Att slippa klippa gräs, att slippa skotta snö – bara det är ljuvliga tankar.
Det gamla huset stoppar jag in bland mina allra finaste minnen och trädgården följer med. Hit kommer en familj som gillar arkitekturen (huset är ritat av Sven-Ivar Lind, som jobbade nära den store Asplund) och som ser glada ut när de går genom trädgården. De är i samma ålder som vi var när vi kom hit för 40 år sedan. Hoppfulla och nyfikna.
Nu behöver jag unga muskler för att få bort alla buskar, som invaderat min nya trädgård. I varje ros står en hassel – det finns inget annat val än att gräva upp. Såpnejlikan (usch och fy) har tillsammans med maskrosorna tagit över gräsmattan.
Nu anar du nog att den här bloggen under lång tid kommer att handla om den nya trädgården. Planering, plantering, tankar och jobb. Följ förvandlingen!†